Sohrab Rahimi
9 dikter
***
Jag hittar inte
när jag spelar tiden
darrar jorden
under mina fötter
ordets nyckel
är mörk
och min hand
är blindare än natten
det faller ingen eld
som bränner såren
jag brinner
men bränns inte
jag kallnar
men fryser inte
i varats skrift
blir jag marginal
och från evighetens isolering
kastas jag
till tystnadens djup
***
Natten
flödar över kroppens tålamod
som läppen
som flödar över ordens längtan
och när orden
flödar över
rinner de över
till nattens utgång
***
Natten
passerar igenom väggen
lyser
på vattnets avbild
på stenens kranium
på ett rivet papper
på tankarnas rivna panna
på siffrorna
som skriver
ödet
på skärmen
***
Aldrig når jag fram
aldrig är jag
där jag är
jag stannar
i tvekans mitt
i mitten av meningen
och allt jag säger
tappar mening
***
I rummets vakuum
stirrat jag
på de döda rörliga bilderna
och rummet
har av min förvåning
och av sin tomhet
blivit
en brunn
och jag
har blivit en brunn
av förvåning och tomhet
faller i mig själv
och allt som finns
faller i bildens brunn
när jag i denna stund
förlorar synen av att stirra
***
Du står på den blå sidan av vattnet
och jag på jordens tomma vägg
Det går inte att höra
nu kan vi tala med varandra
du med havets röst
och jag med eldens andetag
jag har blivit natt
i sommarens tusende millennium
dricker jag minnet av dina bröst
och roterar kring min ensamhet
även sommaren är Guds årstid
påminnande om din hudfärg
och dina händers kristallika fat
kommer du ihåg
du sade att glömska också var ett minne
men jag har inte glömt din röst
ekot av minnenas sträng
reflekterar min ensamhet
till rummets tak
jag har blivit feber
och brända fjärilar
faller från min panna
du kommer inte ihåg
men när sommarens tusende natt
droppar på min panna
skall jag skriva ditt namn
på min brända stämmas vita vingar
i min sommarnatts tusende millennium.
***
Jag har inte skrivit
någon dikt på länge
suttit här
i djupet av stolen
och tittat på dig
som gömt dig
i höjden av skuggor
se här
detta är ögonblicket av jordens förödelse
under mina fötter
se
här flyger tiden undan mina fötter
jag har inte skrivit
någon dikt på länge
Härifrån
upprepar jag din sång
i mitt hjärta
om du tittar
ser du min ungdoms skelett
bakom vanans bord
här är min förödelses ögonblick
***
Jag skriver på vinden
jag skriver på vattnet
med lövens tunga
med grenarnas dialekt
med de silverfärgade stjärnornas språk
Ljudet av ditt hår
reflekteras
i minnenas passage
och doften av dina andetag
droppar
på ögonblickets kudde
vridandet av en klack
på gatans tunna skal
och försvinnandet av fotsteget
knivens rotation
i fatet
och dimmans delning
i en ram
I djupet av ensamheten
faller en stjärna
utan ett spår
på jorden
på tidens hölje
vägg framför
och möte i ånga
hjärtats mönster
förstenas
på rymdens vingar.
***
Bakom sekundernas silverlika draperier en strimma av blå sträckande mot
halvklotiga upponervända under det synliga ytans bräckliga utseende en glömd
människas dolda anteckningar under tankar av metall en grav för de röda
sipprande bilderna i den gula marken fastnande i det förflutna fäster sig
vid skuggornas armlösa kropp i det mörka oklara eftermiddag i en höstkvälls
kyliga mottagande i den meningslösa vandrande mot mening meningen bakom
orden orden bakom ljuden ljuden bakom den tysta överenskommelsen mellan de
döda:
att med en brinnande penna av glödande ljus rita sin mördande ångest i gula
sanden att med vid inblick i det stora osynliga få den klara synen på det
uppenbara tillbaka
höga mörka scenen ett litet fönster av lilla ljusa blå en blek mager
silhuett i nattens mörka hörna tvingade instängdheten i långa väntan i den
tärande påfrestningen efter det gröna sittande stirrande i självets tomma
smala sekund dansande flygande rusande som eldens bruna bild i det vita
vattnet darrande som vindens torra skugga hängande som gulröda våta löven i
höstens bleka hus en herrelös tavla en färglös affisch en namnlös
etikett en meningslös ofruktsam identitet i den oberäkneligt obestämbara
kalla barmhärtigheten stickande vassa eldgafflar och rinnande tårpilar
hankande på livets sköra långa smala bana syftande mot bilden av ingenting
upplösande flytande i det lugna öppna blicken rinnande i det ouppnåeliga
tilldragande djupet, i väntan på den vita salvan, betraktande den gulröda
solnedgången.
Sajtpoeterna
