I. Ankomst


Tiden är det som hindrar allting
från att inträffa på en gång.
Oscar Wilde

EN AUGUSTIMORGON 1437 ANTRÄFFADES PÅ KYRKBACKEN I BURG EN FÖRVIRRAD MAN SOM ANSTÄLLT STOR FÖRÖDELSE BLAND GRAVARNA UNDER NATTEN. Främlingen var iförd en klädedräkt som hittills inte skådats i trakten.
Han hade trots ringa kroppsomfång på egen hand lyckats flytta stora mängder mull med hjälp av en järnskodd träspade som ett par druckna dödgrävare kvällen innan obetänksamt lämnat kvar vid kyrkogårdsmuren. Den kvarlämnade spaden och det faktum att jorden genom återkommande och ihållande regn för årstiden var ovanligt lucker, bidrog sannolikt till framgången i mannens blasfemiska företag. Det blev omedelbart dagens stora samtalsämne i byn och höjde höga rop på vedergällning längs Burgs smutsiga huvudgata.
* * *
Bödeln lät höra ett kort och hest skratt när Ezzo, rackaren, slant på en hal stegpinne och föll på knä i lervällingen då han klättrade ned efter att ha avslutat förberedelserna uppe på plattformen.
Ezzo tog sig snabbt upp på fötter igen med det breda ansiktet förvridet i en grimas. Han bugade servilt fast han fortfarande skar tänder efter sitt löjeväckande fall. Vattnet droppade från skäggstubben när rackaren stötte ut ett ilsket strupljud som svar på bödelns munterhet.
Regnet strömmade ned över honom och de övriga som befann sig på kullen. Bödeln slutade skratta och snöt sig i handen. Efteråt torkade han av fingrarna mot framsidan av den tjocka vadderade väst som han bar under sin öppna kappa. Han tog på nytt ett fast grepp om repet som länkade samman fångens händer och beredde sig att skrida till verket.
För att få livet ur skändaren måste han först baxa upp honom på plattformen och placera honom på den lucka ovanför vilken snaran hotfullt väntade. Men stegpinnarna var hala, mycket hala, det hade Ezzo nyss fått erfara med önskvärd tydlighet. Bödeln satte ett knä i sidan av låret på sitt offer och uppmanade med grötig röst honom att börja klättra. Fången rörde sig inte.
Mannen framför bödelns misslynta blick var gänglig med magerlagt ansikte. Över hans panna smetades det svarta håret ut i genomblöta testar, men mitt uppe på skulten var håret så tunt att huvudsvålen skymtade. Kinder och haka täcktes av skäggstubb som kröp ihop i en tjockare mustasch under näsvingarna. Fången kastade med huvudet för att befria pannan från det regnvåta håret, men utan framgång.
Han sänkte blicken, stod istadigt kvar i vätan och försökte likt en trilskande åsna växa fast i marken. Regnskurarna öste ner över kullen. De vräkte sitt innehåll över de närvarande i sådan mängd att leden började glesna. Byborna drog sig iväg, förbannande vädret som lurade dem på denna välkomna underhållning. De minst nyfikna sprang redan mot hem och värdshus med kappor och klädtrasor lyfta över huvudet för att avvärja vätan som störtade ned från den blygrå himmeln vid galgbacken i Burg.
Då bödeln ropade till sig sin hantlangare vred fången på huvudet och iakttog skarprättaren genom det strilande regnet. Den svarta, åtsittande huvan som täckte bödelns huvud hade på ena sidan en knöl vid den plats där örat borde ha suttit.
Andra sidan av huvan var helt slät.
Det grova ylletyget strök surt över bödelns hjässa och stanken ur mannens öppna mun, en blandning av spritångor, skämd mat och ruttna tänder, trängde vasst in i fångens uppspärrade näsborrar.
Bödeln drack nattvardsvin ur särkalk framme vid altaret var söndag för att skaffa sig syndaförlåtelse. Men fången var övertygad om att för hans egen skull kunde nåd inte komma ifråga, därför irrade hans blick nu över mannens uttryckslösa ansikte utan att få fäste. Mästermans ögon var två kalla, svagt gula glober, översållade av blixtar från sprängda blodkärl.
Han iakttog sitt offer genom nåltunna pupiller utan att blinka. Någon absolution för att krossa insekten vid hans sida behövdes knappast, den var fångad och färdig att mosas under tummen.
Vid dessa tankar böjde sig fången framåt, slöt ögonen och spände varje muskel i sin kropp samtidigt som Ezzo kom till sin herres undsättning.
Med ett rejält tag i vardera armen började de bägge släpa fången mot plattformen. Ezzo nöp honom och slet honom i håret för att få honom att ge efter. Den dubbla dödsdomen ringde i hans öron. Dock fruktade fången inte den andra döden. Det var den första som skrämde honom, och dess stinkande exekutör som med hjälp av bödels-drängen nu sökte få hans lemmar att fungera mot hans vilja, så som husbonden tvingar en motsträvig gäspande hund att lyda. När Godwins ben nuddade den slippriga stegen gick det en stöt genom honom. Han bet sig i kinden, fick blodsmak i munnen och hans plågade lungor släppte ut luften i ett lågt kvidande. Ljudet fick Ezzo att gång på gång slå honom i nacken med knuten näve.
Fången pep av rädsla för vad som väntade, men han kände knappt att slagen föll...

Ett smakprov ur den spännande romanen