|
|
|
Utdrag ur Det finns inget hopp (för en brölande apa) En gång såg jag min egen brorsa snyta sig i en gardin. Vi var just hemkomna från folktandvården med färdtjänst han ojade sig som en nyuppspöad bög Ojoj... ah! AH! AHJ! Asså verkli’en - aj! Jag hoppades först och främst att han såg ut på den vackra skogen genom fönstret att han kramade gardinen som stöd men sen inte omärkligt, utan tvärtom mycket påtagligt Fromsch, fromsch. Snöt sig i vår julgardin Jag blev inte särskilt upprörd men kanske att mitt tandmedlidande töade upp en aning Jag visste ju också... ja, annars vore jag dum att hans bakgrund - som stridspilot i Chile - Sveriges första man på månen - alla år i Ekvatorialafrika med minröjning och strider mot en massa urinnevånare som ideligen ville äta upp hans fötter kanske gjort honom... ja, att han kanske inte kände samma respekt för gardiner som jag. Men ändå tyckte jag att det var konstigt att han - vår pappas hjälte och mammas ledstjärna, familjens stolthet -att han - kunde stå och oja sig på det där sättet över ett par utdragna tänder. Jag menar: hur ska det då ha låtit i Guinea-Bissau när portugisiska säkerhetsagenter borrade honom i knävecken på sjuttiotalet? Jag frågade inte det... utan tittade istället åt ett annat håll Fromsch, fromsch. Nu gjorde han om det men jag var redan inne i köket, letade efter pulvret tänkte - för att vara snäll - koka lite kaffe åt oss för att vara snäll. (För man ska vara snäll... om man kan.) Det är viktigt, tycker jag. |