 Finns det någon gräns? Det känns som om vår fredliga(!) tid blir allt våldsammare, som om vi ville det, som om vi inte tänker undvika den slutgiltiga apokalypsen, är det så? Lyssnar, tittar och läser jag bara för mycket? Är det det som gör mättnadskänslan kvävande? Jag har inga bra svar på frågorna, bara en längtan efter lugn och vår. Är jag omänsklig? Förmodligen. Men så är det, jag längtar ändå, efter samförståndet och våren. Bifogar en bild av fören på en träbåt som får illustrera en längtan till något som jag tror många känner, långt från vansinnet. Per Nordqvist |
 
|
Lasse "Hornblåsaren" Öquist Bra duo-inspelningar och live-framträdanden är en konst och utmaning för alla musiker, som kräver koncentration, fantasi och kreativitet. Risken att bli tradig är alltid stor. Här är listan med mina favoriter som mer än lyckats med bra och hörvärda duo-inspelningar 1. Stan Getz Tenorsax/ Kenny Barron Piano: Night and Day Duo-mästarnas version av C. Porter standard inspelad live i Köpenhamn -91, finns förevigad på CDn "People Time", alla kommentarer överflödiga 2. Charlie Mariano Alt, sopran sax/ Dieter Ilg Bas: Babe Legenden Marianos melodiösa spel med den tyske kontrabassisten Ilgs humorfulla och grooviga bas trollerier, förtjänar större utbredning, tyvärr finns ingen distributör för deras hörvärda CD "A La Carte", kan bara beställas från www.fullfat.de eller www.dieterilg.de 3. Kenny Garret Altsax/ Brian Blade Drums: Mack the Knife Bassisten Moffet prövar att "komma in" i låten, men inser (som tur är) efter 3 takter att han är överflödig. Från CDn "Stars and Stripes Live" 4. Don Cherry Pocket trumpet/ Piano: Piano/Trumpet Freejazzens galjonsfigur i en lyrisk duett med sig själv, långt ifrån experimenten på 60-talet, från CDn "Multikulti" 5. Lee Konitz Altsax/ Michael Petrucciani Piano: Lovelee "Toot Sweet" är en något ojämn CD, men mellan varven uppstår "magin" som behövs för en lyckad inspelning |
|
Le Printemps Våren – det är den tid när man gör sin självdeklaration. I Finistère liksom i Sverige.  Deklarerar gör man under den period när snön smälter och vårblommorna slår ut. Sista inlämningsdatum för min yrkeskategori är den andra maj. Förra året glömde jag deklarera. Bara glömde bort det. Självklart hade jag en tung och giltig ursäkt men eftersom det handlade om Skattemyndigheten räknade jag inte med att min ursäkt skulle ha någon giltighet. Med gråten i halsen och tårar i ögonen körde jag till Skattehuset – l´hôtel des Finances i Quimperlé. Förklarade att jag blankt hade glömt bort att deklarara och lade fram mina skäl i förvissning om att få böter och reprimand. Monsieur Le Loïc, den handläggare som ansvarar för mitt område, tog fram en stol, sa att jag skulle lugna ner mig, att det inte var någon fara. Det viktigaste var att det blev rätt. Ta er tid, madame, sa Monsieur Le Loïc, ta er tid. När jag skulle göra min första självdeklaration i Finistère var det första problemet hur jag skulle få tag på en revisor. Utan revisor hade jag inte överlevt ett enda av de trettiofem år som jag gjort mina självdeklarationer i Stockholm. Jag körde till l´hôtel des Finances, hänvisades till monseiur Le Loïc, som tog fram en stol och sa att jag skulle lugna ner mig. Sedan tog han fram deklarationsblanketten, visade hur den skulle fyllas i, inkomster, avdrag för material och sociala avgifter, hur siffrorna skulle transporteras från kolumn till kolumn, var slutsumman skulle noteras och underskriften. Eftersom jag inte var något storföretag fanns det ingen anledning för mig att lägga ner pengar på en revisor, sa monsieur Le Loïc. Av detta tänker jag inte dra några slutsatser om olikheten mellan skattemyndigheten i Stockholm och den i Finistère. Det skulle genast klassa mig som en utlandssvensk rättshaverist och hellre dör jag. Jag bara säger att för mig är våren den årstid som oupplösligen hör ihop med min självdeklaration. Bodil Malmsten Det är ingen hyfs på dagens pensionärer Blir så himla ledsen på dem. Visst. De är uppväxta mitt under ett brinnande världskrig. Visst. Fanns ingen tv när de växte upp. Visst. Fanns inte mycket till dataspel i deras barndom. Visst. De har mycket att vara bittra över. - MEN, måste de vara så jäkla ohyfsade? Går och handlar i affären. När jag betalar försöker jag visa lite hänsyn mot tjejen/killen i kassan, med att inte stressa på och inte bygga upp ett berg. Då får jag en kundvagn inkörd i min rumpa. Behöver inte vända mig om för att veta att bakom mig finns det då ett skrynkligt russin med uppbragd syn som tycker att jag inte skyndar på tillräckligt mycket. Vad har de så bråttom till? Graven kommer snart nog till dem ändå. Ingen idé att skynda på. På gymmet där jag tränar finns det några av dessa ohyfsade typer. Ett väldigt snällt gym. Mycket av träningstiden går åt till att snacka och umgås. Men, naturligtvis gäller detta bara oss andra. Inte dessa skrynkliga bulldozers. De tränger sig fram. Efter varje set man kör ska man lämna plats på maskinen åt nästa hågade självplågare. Jag flyttar mig för någon liten gammal tant. Säger artigt: Varsågod! Sen efter att de har kört sitt första set, så finns det två alternativ till svar, när jag ber att få köra mitt nästa set: 1. - NEJ! Jag håller på med den här maskinen. 2. Att hon låter en skrynkel-kompis komma in i maskinen efter henne. Utan att jag får utnyttja min förtursrätt med tanke på att jag ändå stod och väntade, samt även faktiskt var först på maskinen. Inte en sportslig chans att de låter mig få fortsätta med mitt. Visst måste man ge dem kredit för deras mod. Är ju trots allt dubbelt så stor som dem. Hade en granne en gång som var pensionär. Han berättade stolt för mig att han hade en käpp som han brukade använda när han åkte tunnelbana. Det var för att få handikapp-platsen. Han brukade halta in i vagnen och sen högljutt kräva att få sitta på handikapp-platsen. Samma granne såg jag springa på Konsum. De hade en frysgondol där de brukade rea ut varor som precis gått ut eller just skulle gå ut i datum. Då var det han plus ett annat gäng russin som sprang. Funkade inte med käppen då. De var för rutinerade för att gå på hans finter. Så löpsteg var det som gick bäst då. När jag var liten hette det att "ungdomen av idag är så ohyfsad". Läste förbannade medborgare som skrivit tidningsinsändare om just detta viktiga ämne. Vet inte om det stämt så bra. Om det någonsin stämt så himla bra. Samma formulering använde gamla och bittra antika greker för några tusen år sen. Men däremot undrar jag om det inte stämmer att dagens pensionärer är den absolut mest ohyfsade gruppen pensionärer som någonsin funnits hittills på vår jord. Respekt russin! Åttiotalet är över med sitt "satsa på sig själv"-ideal. Ny verklighet idag. Finns även andra människor omkring er. Ta in det så kommer världen att bli så mycket större - och trevligare för både er och mig. Jared N |