Jag var ute på en snabb vårtripp till några av Europas metropoler förra veckan. Den förvandlades till en form av humorresa. I egenskap av göteborgsboende borde jag vara härdad vid allt vitsande, men så här mycket har jag nog aldrig förr upplevt utanför Göteborgs gränser.

Det började i Berlin. Jag stod och betraktade det nya klocktornet Carillon, som sponsrats av Daimler Benz. Vårsolen lekte och en tysk som stod bredvid vände sig mot mig, log och sa på tyska något som på svenska skulle kunna lyda:
- Jag ser att ni betraktar vårt klocktorn - Notre Daimler!

Jag blev så överraskad att mannen hunnit gå därifrån innan jag fattade innebörden och fnissade till. Det var nog första gången jag skrattat åt ett tyskt skämt av en tysk i Tyskland. Det skulle bli mer.

Det andra skrattet kom redan någon timme senare. När jag passerade det vräkiga Bundeskanslershuset som byggdes åt Helmut Kohl blev jag upplyst om att detta var Berlins Kohleseum.
Efter att återigen ha fnissat till blev jag faktiskt lite förbaskad eftersom det uttrycket hade tyskarna snott från oss i Göteborg. Som bekant kallas ju Scandinavium i folkmun för Kålleseum.

Nästa dag var jag i Frankfurt. Även här sken vårsolen och florerade ordvitsandet, eller snarare ortvitsande. Bankfurt var ett vanligt smeknamn på detta EMUs finanscentrum. Och eftersom antalet skyskrapor i staden vid floden Main bara växer så har den döpts till Mainhattan.

Man kan konstatera att Tyskland drabbats av en fullkomlig humorboom. Det senaste året har tyskarna producerat lika mycket vitsar och roligheter som man tidigare skapat under hela 1900-talet. Analytiker misstänker att det kan ha med EU, EMU, mm att göra.

Färden gick vidare till Paris och där brukar jag vid varje vårbesök ta mig ut till Ile de la Cité, ön i Seine. Den lilla parken där nedanför Pont Neuf-bron är det ställe där våren först anländer till den franska huvudstaden.

Så var också fallet denna gång. Jag satt där i solen och njöt av vädret och såg träden slå ut. Jag smuttade på mitt medhavda vin. Bredvid mig satt två yngre par som nog hade mer än smuttat på sitt vin. De var svenskar hörde jag efter ett tag, jag kunde t o m tyda en viss göteborgsdialekt hos dem. Ett av paren var ömt omslingrade varandra. Mannen i det andra paret böjde sig fram och drog i den andra mannens halsduk och sa:
- Mon ami, du är en vänlig sjal, du hänger henne om halsen jämt.

Då övertygades jag om att de var göteborgare vilket bekräftades då de ett tag senare lät en vinflaska gå runt. En av kvinnorna sa:
- Vilket fint vin, tror du det finns på systemet hemma?
- Jadå, svarade han med sjalvitsandet. Det finns där och det är mutmärkt!

Jag reste mig för att gå därifrån. Det sista jag hörde av mina landsmän var att de talade om att hyra cyklar och åka runt i Paris. Då vände jag mig mot dem och sa:
- Det finns en bra cykeluthyrare uppe vid Place Pedalle.
De två paren stirrade undrande på mig medan jag skyndade mig bort ifrån Place Dauphine.

Nu var bara London kvar på min rundresa. Nästan det första jag såg inne på hotellet, inte långt från Houses of Parliament, var en jättestor papperskorg på vilket det stod Big Bin.
Även Stora London hade drabbats av Lilla Londons ordvitsande. Götebossk humor har blivit en exportvara till vårens Europa.



Place Pedalle är numera det officiella namnet på den stora cykelparkering utanför Polishuset i Göteborg, mitt emot Nya Ullevi.

Bo A. Karlsson

Guru! En resa i underlandet är en guide till indisk religion, men en guide som inte liknar någon annan. Zac O'Yeah gör en mental och fysisk resa genom det väldiga landet. Han deltar med hull och hår i religionsutövningen; han badar i Ganges tillsammans med 20 miljoner pilgrimer vid världens största vattenfestival, han prövar sinnesutvidgande droger i Varanasi, de heligas och de dödas stad, han mediterar i Rishikesh vid Himalayas fot och berättar historien om Beatles och Maharishi Mahesh Yogi.

Guru! är också den tragikomiska berättelsen om hur indisk religion omvandlas i mötet med det rika men andligt utsvultna västerlandet. Hur tidigare asketiska vishetslärare förvandlas till korrupta miljardärer med lyxbilar och privatflygplan och horder av devota lärljungar.

Man lär sig mycket i Guru! och man har aldrig tråkigt. Boken är dessutom en oundgänglig vägvisare för den som själv vill ägna sig åt andlig turism och »ashram-hopping« i världens mest religiösa land. Den avslutas med en kort och effektiv uppslagsbok till indisk religion där vi får veta vad karma, yoga, samsara med mera egentligen står för.